Sorgen..
För varje andetag jag tar påminns jag om att du är borta för alltid,
Tårarna svider under mina ögonlock när jag tänker på allt vi nu måste göra utan dig.
Mitt bröst värker av all den kärlek vi alltid gett varandra,
jag vill inte bära den själv, jag önskar så att du hade fått stanna.
Jag kommer inte ifrån tårarna, saknaden och ilskan över orättvisan.
Min sorg är tyngre än jag vill behöva bära och när jag stannar till för en sekund kommer känslorna i kapp.
Mamma lilla mamma, det finns så många som älskar dig här, och det finns så många som du älskade.
Varför fick du inte stanna?
Jag vet att vi som blev kvar kommer klara det tillsammans,
men jag kommer aldrig någonsin förstå varför det måste sluta såhär och allför tidigt.
