Josefin

I onsdags efter begravningen åkte vill tillbaka en stund för att tända ett ljus vid graven. Jag tog då en annan väg på kyrkogården än de andra, Alva skyndade i kapp mig och tog min hand. Vi gick en stund innan hon frågade varför man gräver ner kistan i jorden, jag förklarade att man inte kan ha dem ovanför marken. Och då kom nästa fråga, en fråga som jag vet att Alva ställt många gånger. Men tänk om mormor bara ligger i djup sömn, hur ska man då veta om hon vaknar. Jag svarade henne att mormor sover inte, för det har man kollat noga. Och även om man sover så andas man ju, och det har jag sett att mormor inte gör längre. Jag såg hennes bekymmrade min, men även ett uttryck som sa att hon redan visste allt det. Men jag kunde inte bara lämna samtalet där utan kramade hennes hand och sa att det är en sak att tro något, men en annan sak att önska något. Och att jag önskade precis lika mycket som henne att det bara skulle ha varit en sömn, men att vi båda visste att det inte kunde vara så. Jag hörde Alvas "Mmmh" och det gjorde så ont i mitt hjärta. Just då var det inte för att jag förlorat min mamma, utan då var det för att Alva förlorat sin mormor. Och det gör minst lika ont i mitt mostershjärta.