Josefin

I måndags var jag iväg på ett avlopp, det var rätt sent på eftermiddagen vid Lästringe. Själva besöket gick ju bra, när jag skulle åka så sa mannen som ägde huset att jag kunde fortsätta rakt fram och ta vänster i trevägskorsningen, på så vis skulle jag kunna komma runt. Min första tanke var "åk den vägen du kom, du vet att du alltid åker vilse". Men bilen stod inte så bra till och det var begränsningar med vändning. Så jag bestämde ändå att åka rakt fram. Höll på att missa den lilla korsningen, men svängde i sista sekund. Men jag kom rakt in på en gård kändes det som, hittade ingen väg, det kanske fanns någon? Men det var så fullt med bråte så jag såg ingen, dessutom gick det höns och pickade, så det kändes ju olämpligt att köra där. Så jag bestämde mig för att jag hade åkt fel, men det fanns ingen bra plats att vända, och jag ville inte gärna mosa höna, så jag bedömde att backa var kanske bästa lösningen, när jag backat en rejäl bit och insett att det var väääldigt långt att backa insåg jag att jag var tvungen att vända. Fick alltså åka tillbaka upp igen och trixa på en trång yta, men lyckades till slut vända bilen och köra därifrån, hoppas ingen såg mig!!! När jag kom tillbaka till korsningen så fortsatte jag på vägen jag svängt av från, för jag tänkte att det kanske kom en korsning till, men det gjorde det inte.... Så det var bara att vända igen och köra samma väg tillbaka. Förbi huset som jag precis vart vid för tio minuter sen ;) Varför utmanar jag ens mig själv för ;) Fällde ner solskyddet med förhoppningen att om han såg bilen skulle han inte se mig, som tur var hade han gått in.

Där kunde ju historien varit slut, men tyvärr inte. Jag skulle ju ut på stora vägen igen, och lämna landet. Som vägarna ofta är på landet så var den smal, slingrig och backig. Fick så ett möte ute på en raksträcka, det fanns ingen mötesplats så jag saktade in, men tyckte det ändå såg trångt ut så jag skulle köra ut till vägkanten och stanna. Och på ingen tid alls så hade vägen gått sönder, det var grusat och kanterna var inte så hållbara. Så jag körde helt enkelt av vägen, eller snarare så åkte de ena hjulparen ner i diket och de andra stod kvar, bilen lutade kraftigt mycket att jag blev riktigt rädd, trodde bilen skulle välta om jag gick ut. Damen som kört den andra bilen kom ut och typ konstaterade att jag inte skulle kunna komma därifrån. Och som tur var kom det en bil till, och i den bilen satt en man som ägde en traktor. Efter att han muttrat några ord åkte han för att hämta den, damen åkte och där satt jag.... Kändes rätt obehagligt, visste ju inte vad som skulle hända. Men bestämde mig för att sitta i bilen, och tiden jag satt där innan han kom med traktorn kändes som en evighet. När han kom fick jag ändå gå ur bilen. Och det fanns inget monterat drag, tur att han visste hur man gjorde. För jag hade ingen aning om att man skulle pilla bort en lucka under stötdämparen bak och sedan ta fram draget från bakluckan under reservhjulet... När det sedan var fast kunde han haka i bilen, jag satte mig i och la ur växel och handbroms, kändes olustigt.... men var ju tvungen att svänga. Samtalet var något begränsat, kan tro att han tänkte att fruntimmer inte ska köra bil ;) Men upp kom vi och bilen var på vägen, jag tackade jättemycket för hjälpen och fick ett mmm ;) Åkte därifrån lite skärrad, men stannade sen på en parkering och kollade så bilen var ok och till jag var lugn..... Det var ingen rolig upplevelse, tack och lov för traktormannen och att det var den tid på dagen då han antagligen kom hem från jobbet. Jag ska aldrig bo på landet tror jag ;)

Nu till något helt annat. Vi har haft två dagar med retorikkurs med enheten. Vilken bra kurs! Men vad nervös man blir av föredrag då, dessutom spelades det in och vi skulle kolla. Det var ju ingen som tyckte om det, men när vi kollade på filmen så syntes ju ingen nervositet. Jag vet ju att det går bra och att jag uppfattas som samlad när jag håller föredrag, varför ska man då vara så sketet nervös?? Det är något konstigt med det hela. Mycket nyttigt har vi fått lära oss =)