Upp och ner..
Jag kan inte förstå hur arbetsbelastningen kan förändras så radikalt inom loppet av några veckor. För en månad sen var det väldigt lugnt, då hann jag med det jag skulle plus en massa extra saker som är bra om man hinner någongång. Och nu plötsligt är jag inne i en period då jag nästan aldrig sitter inne på kontoret, och om jag gör det så ringer telefonen hela tiden. Nu är det dessutom så att vi är tre personer som delar på fyra personers arbetsbelastning, och det märks det också... Så det är mycket nu, men det är ändå kul. Fast det är lite jobbigt att titta på den där högen man inte hinner med... Men det är ju inte mitt fel direkt, så jag får komma ihåg att ta det för vad det är...
Vi har i alla fall hört från våran kollega nu. Han ringde och meddelade att han är på sjukhus den här veckan också. Inget om vad som hänt, men det känns bra att han tagit den där första kontakten nu i alla fall. Och att chefen har kunnat säga att vi finns här och stöttar om han vill. Så hoppas han har förstått det. Skulle kännas skönt att se honom och höra vad som händer, det känns fortfarande väldigt oroligt. Man vill ju verkligen inte att han ska ha råkat i knipa, men det är ju helt klart något som kräver tid... Det känns så märkligt bara att man i så fall inte har kunnat ana något.. På ett sätt är jag lite sur på honom för att vi har upptäckt att han inte har gjort en massa som han skulle, och har han gjort något så finns det inte nedskrivet. Men på samma gång är jag orolig och tänker en massa på att han kanske inte mår bra... Det finns mycket att tänka på, men jag skulle ju aldrig drömma om att skärma av helt. Sån är jag inte och kommer aldrig att bli, och det är väl i grund och botten något positivt.
I övrigt har mina tankar väldigt ofta gått till lilla Englas familj. Det är så tragiskt och sorgligt så man bli alldeles sorgsen i hjärtat när man tänker på det. Det måste vara fullständigt fruktansvärt! Och jag hatar den där gubben som gjorde det, hoppas att han får sitta i isolering livet ut...
Otroligt skönt att det är fredag i morgon igen i alla fall!
Vi har i alla fall hört från våran kollega nu. Han ringde och meddelade att han är på sjukhus den här veckan också. Inget om vad som hänt, men det känns bra att han tagit den där första kontakten nu i alla fall. Och att chefen har kunnat säga att vi finns här och stöttar om han vill. Så hoppas han har förstått det. Skulle kännas skönt att se honom och höra vad som händer, det känns fortfarande väldigt oroligt. Man vill ju verkligen inte att han ska ha råkat i knipa, men det är ju helt klart något som kräver tid... Det känns så märkligt bara att man i så fall inte har kunnat ana något.. På ett sätt är jag lite sur på honom för att vi har upptäckt att han inte har gjort en massa som han skulle, och har han gjort något så finns det inte nedskrivet. Men på samma gång är jag orolig och tänker en massa på att han kanske inte mår bra... Det finns mycket att tänka på, men jag skulle ju aldrig drömma om att skärma av helt. Sån är jag inte och kommer aldrig att bli, och det är väl i grund och botten något positivt.
I övrigt har mina tankar väldigt ofta gått till lilla Englas familj. Det är så tragiskt och sorgligt så man bli alldeles sorgsen i hjärtat när man tänker på det. Det måste vara fullständigt fruktansvärt! Och jag hatar den där gubben som gjorde det, hoppas att han får sitta i isolering livet ut...
Otroligt skönt att det är fredag i morgon igen i alla fall!
